A walk in the park.

Nja, kanske inte riktigt. Men i alla fall en tur på åkgräsklipparen. Allting gror något så förbenat just nu.

Kvällssol.

Kvällssol över Öresund.

Inneboende.

Det här är Pysen. En liten, vänlig och väluppfostrad kattfröken, tillika en jägare av rang. Möss, sorkar och mullvadar brukar ligga uppradade som troféer på verandan innan de mest delikata bitarna förtärs. Okej, en och annan småfågel stryker väl också med tyvärr och det var inte roligt när hon kom in i vardagsrummet med en levande harpalt i gapet.

Åtta år har hon varit med oss nu. Man fäster sig vid de små liven.

Äpplen.

Det ser onekligen ut att arta sig till ett bra äppleår.

Arild.

Vi har förmånen att ha många olika naturtyper alldeles inpå knuten att välja på för våra exkursioner med Norton; slätt kulturlandskap, skog, äng, hav, sandstrand, klippstrand och berg. (Nåja, berg efter skånska förhållanden i alla fall.) Ett ställe vi ofta återvänder till är det lilla fiskeläget Arild fantastiskt naturskönt beläget på Kullabergs baksida, om uttrycket tillåts.

På bilden nedan ses en fastighet som fordom inhyste restaurang Webers. Där spelade undertecknad för övrigt ståfela med rockabillybandet Knoxville Tomcats en vinterdag alldeles i början av 1990-talet. Idag är huset privatbostad. (Med alldeles utsökt utsikt över Skälderviken, Bjärehalvön och Väderön från den stora glasverandan, kan tilläggas.)

Läget har medeltida anor men bebyggelsen utgörs till största delen av panelklädda fiskarlängor från mitten av artonhundratalet. De flesta har naturligtvis fått nittonhundratalstillskott i form av kupor, tillbyggnader och "hårda tak".  (Som man brukade säga i motsats till de gamla stråtaken.) Trots alla tillägg ger läget ett genuint intryck och det finns mycket att beglo för en husnörd.

Fiskarena själva är avhysta sedan länge. Idag talas det inte längre gammal Brunnby-skånska under taken. Jag misstänker att man mest hör vädret avhandlas på rikssvenska nuförtiden.

Nedan ses stejlegången där fiskarena hängde sina garn på tork. På bilden ovan skymtar Arilds kapell.

Arild har fått dela samma öde som många andra små pittoreska orter med attraktiva lägen vid havet; de flesta husen står tomma större delen av året och nyttjas bara under några få sommarmånader. Tar man en promenad här en vardag i januari eller februari möter man inte många, om ens några människor. Möjligen ser man en och annan polsk eller baltisk hantverkarbil parkerad vid något av husen och bara ljudet av en gersåg eller en vinkelslip innanför korsvirkestimran röjer mänsklig aktivitet.

Här kan man se en serie äldre fotografier från Arild. Åtskilliga av husen på bilderna är fortfarande lätt identifierbara.

En vårdag i Arilds hamn.

Gult som solen.