Nu är det klippt.

Häcken skall vara klippt innan midsommar. Det blev den också men det var på håret.

Gaveln och vindskivorna har fått en strykning med Falu rödfärg. När vi köpte huset 2005 var gavlarna målade med någon sorts svart täcklasyr. Jag gav dem en strykning med en billig Falufulfärg och den höll riktigt bra. Nu efter nästan tio år började den svarta färgen titta fram så smått under slamfärgen så en ny strykning var påkallad. Denna gång kostade vi på oss riktig Falu ljus, som det skall vara. Jag tycker inte att nyansskillnaden är så där överdrivet stor när färgen är ny men efter några år mörknar fulfärgen lite och får en svag blånad. Återstår att se om den ljusa Falufärgen håller färgen, så att säga. Det är dags att bekänna färg.

Halmtak.

Strax öster om Farhult pågår det halmtaksläggning.

På rätt hus finns det inget vackrare än ett stråtak. Även vårt hus har såklart fordom haft halmtak. Så sent som 1946 låg det fortfarande halmtak hos oss. Då dokumenterades gården av gåramålaren "Birger". Tavlan finns hos en man som är född i stuan i vårt hus på 1920-talet. Han är fortfarande vid liv och kan till och med ses köra förbi sina barndoms jaktmarker i bil på söndagarna.

Man kan notera att längorna var brädklädda, att vegetationen var betydligt glesare och att brunnen finns på samma plats än idag.

En dag fick vi besök av en annan man som också bott i vårt hus. Han kunde också bidra med ett par fotografier. Dessa är tagna på 1950-talet. Då ägdes fastigheten av ett par damer som drev restaurang i Helsingborgs färjestation. På ett par ställen i huset har jag funnit brädor som härstammar från en gammal godsfinka. En fringe benefit från damernas arbetsplats kanske?

Här har huset fått sticke-tak och gavelfönstren har blivit utbytta mot de kvadratiska bågar som fortfarande satt kvar när vi köpte huset.

Ytterligare en bild från albumet.

Här är man synbarligen i färd med att byta fönstren på fasaden också. Tyvärr sågade man upp timran för att få plats med de nya bågarna. Notera vindflöjeln på gavelspetsen! Den har vi fortfarande kvar men nu sitter den uppflugen på västra längans frontespis.

Visst drömmer man om att en dag få ett stråtak på huset igen. Det handlar ju dock inte om kaffepengar om man vill få det lagt åt sig. Ett alternativ är ju att försöka lägga taket själv. Vi gick faktiskt en endags introduktionskurs i taktäckning för några år sedan. Själva tekniken är i sig enkel men man insåg ganska snabbt att man inte blir taktäckare utan lång erfarenhet.

Sommarkväll.

Det är fortfarande ljust vid tio på kvällen och det är nästan 25 grader varmt. En kall bier till maten som förtärs ute. En god kopp kaffe på en av trädgårdens många uteplatser. Guldkant. Och så lite pyssel hemmavid på det.

Ett korsvirkeshus behöver lite underhåll då och då. Trä är ett levande material och timran rör på sig; den torkar och den sväller i takt med årstiderna. Små sprickor uppstår ofelbart här och där. Att blanda till lite kalkbruk i en spann en ljum sommarkväll, ta med sig en liten pall, sätta sig ned och slå på lite bruk där det behövs är en synnerligen tillfredsställande och trevlig syssla. Under tiden bjuder koltrast och näktergal på ekvilibristiska sångövningar.

På framsidan behövdes det också lite puts. Skånelängans ringa höjd gör det enkelt att komma åt överallt utan stegar och byggnadsställningar.

Kvällssolen går nästan ner i norr så här års. Insekter surrar, hund och katt och fruga är inte långt borta och man mår allmänt bra. Att uppskatta det enkla i livet ter sig mer och mer som det viktiga i livet. Se där, lite livsfilosofi med murslev i handen.

Under tiden som jag putsar på huset ger E sina omsorger åt växtligheten. Grönsakslandet och örtagården behöver vatten.

Jag slog ihop en liten ljugarbänk av några överblivna reglar. Naturligtvis tog det inte lång tid innan växtligheten hade intagit också denna.

Klätterhortensian blommar och växer flitigt. Tanken är att den skall få klättra upp på pergolan och bilda tak.

Klyvning.

Inte av atomer, inte av hårstrån och definitivt inte av hemman. Vi har sedan höstens stormar mängder av ved som skall klyvas. Det är härligt att fylla vedboden trots att vintern just nu känns avlägsen. Det är nog någon slumrande del av stenåldershjärnan som stimuleras av att fylla på förråden och förbereda sig inför bistrare tider. En reminiscens från en tid då det var livsavgörande att ha välfyllda förråd och skarpslipade vapen. E känner något liknande då hon på hösten radar upp burkarna med årets alla skördar på hyllorna i skafferiet.