Sommartider.

Det är fortfarande april men jag hörde på radion att vi nu bara var timmar ifrån meteorologisk sommar i västra Skåne. (Det vill säga minst en vecka med en dygnsmedeltemperatur över tio grader.) Sommar, smaka på det! Jag uttrycker mitt fulla gillande.

Hemma blommar i alla fall både körsbärsträd, plommonträd och raps. Snart är vår lilla gård helt inbäddad i grönska igen.

Underhåll.

Det blev dags att ge vindskiva, foder och båge en omgång färg. Det var väl åtta år sedan vi målade de detaljerna. Då fick de dessutom bara en strykning. Det får man väl anse vara ett helt ok underhållsintervall, särskilt med tanke på det utsatta läget rakt åt söder med solens nedbrytande uv-strålar direkt på gaveln.

Vi använder gärna linoljefärg från Ottosons. Kulörerna är engelskt röd, umbragrå och guldockra.

Långfredag på Österlen.

På långfredagen begav vi oss österut. Vi startade tidigt, såpass tidigt att vi hoppade över det annars så nödvändiga livselixiret benämnt morgonkaffe. Halvvägs stannade vi till i en skogsdunge för att inmundiga det medhavda kaffet och färdigbredda mackor. (För att travestera Torsson-låten "Konsum") Sällan har en kopp kaffe på ett pick-upflak smakat så bra.

Första anhalt var Degeberga där det pågick veteranmarknad. När den väl var exekverad kollade vi in den samling av gamla byggnader som finns i hembygdsparken intill.

Nästa mål var Blåherremölla inte långt därifrån. Möllan ligger mycket pittoreskt i en dalgång där den porlande Julebodaån glittrande slingrar sig fram. Kaffe och våfflor serverades i solskenet.

Sista anhalt var Brösarp ett stenkast från Blåherremölla. Här bytte vi kaffe- och våffeldoft mot aromen av stenkol och smörjolja.

Det blev en mycket lyckad dag i vackert vårväder. God mat, byggnadsvård, korsvirkeshus, bålehus, gamla motordelar, musik, teknikhistoria, trevliga möten, naturupplevelser, gott kaffe. En dag att minnas.

Tegelgolv.

Idag blev det äntligen lagt golv i korsvirkesdelen av verkstaden som jag byggde för några år sedan. Vi har ju en del gammalt handslaget tegel liggande. Nu blev det tillfälle att använda en del av teglet.

Jag lade teglet i sand precis som man gjorde förr. Det är ingen större yta men jag bar ändå in ett knappt ton sand. Det gick åt cirka 250 tegelstenar som väger drygt tre kilo styck. Så under eftermiddagen har man flyttat nästan två ton material. Jag skippar gymmet idag också.

Teglet skiftar härligt i både färg och storlek. Det kommer att bli så vackert så när de gjorts rena med linoljesåpa och sand sopats ner i fogarna. Man kan bara spekulera i var teglet är slaget. Skåne var ju rikt på tegelbruk och bara inom en mils omkrets fanns åtskilliga tegelbruk när det begav sig. Man kan nog vara förvissad om att de inte färdats alltför långt.

Vegeholm.

Skåne är ju ganska rikt på slott och herresäten. Inte långt från Vegeåns mynning i Skälderviken ligger Vegeholms slott. Dit styrde vi kosan för en angenäm söndagspromenad. Kameran var såklart med.

Slottet är ursprungligen från 1500-talet då det ägdes av den danska släkten Krabbe. Så förhöll det sig till 1663. Skåneland ockuperades ju som bekant av Sverige 1658 och det danska inflytandet tynade. 1663 köptes slottet av Gustaf Otto Stenbock. Idag ägs det av släkten von Geijer. Slottet genomgick en grundlig restaurering i början av 1800-talet.

Det är väl ungefär så det brukar se ut har jag en känsla av; medeltida dansk borg, borgen förstörs genom brand eller krig, hamnar i svensk ägo, restaureras under 1800-talet i valfri nationalromantiserande stil, bekämpar idag drift- och underhållskostnader genom skogsbruk, besöksnäring och bröllopsarrangemang.

En dag i trädgården.

E beskär rosor och ger övrigt grönskande en kärleksfull hand. Jag fixar till staketet som blev tändved i stormen Simone då poppeln rasade över det.

Jag passade också på att skruva ihop en grind till grannens granplantering som likaledes blev ved i stormen. (Grinden alltså, inte granplanteringen.)

Galet.

Gårdens galne, galande väktare. Om en diagnos skulle ställas hade han antagligen samlat ihop fler bokstavskombinationer än vårt alfabet möjliggör. E kallar honom Nils. Jag kallar honom H1N1...

Att sätta bo.

De senaste vårarna och somrarna har det varit en intensiv trafik till vårt fasadmonterade elskåp. Genom det lilla hålet nere till vänster där det tidigare suttit ett vred har ett par blåmesar (Eller om det nu var talgoxar, minnet sviker mig på den punkten.) flugit i skytteltrafik som de tättingar de ju faktiskt är.

Häromdagen öppnade jag skåpet. Man vill ju ha lite koll på sina hyresgäster. Jag måste medge att jag blev tämligen imponerad av hur ombonat de ordnat för sig. Stort, mjukt och skönt och indragen el och allt.

Man förstår att de inte legat på latsidan för att få det så spaciöst och trevligt. Det är inte utan att man känner en viss respekt för de små befjädrade när man ser mängden mossa och strån de släpat dit. Återstår att se om hyresgästerna återkommer i år eller om de gjort bostadskarriär.