Vid havet.

Havet har många ansikten. Idag blåser det friskt, luften är krispig och Skälderviken reflekterar ljuset nästan som på våren. En promenad vid havet är nästan alltid vederkvickande. Norton tycker också om att sträcka ut i blåsten.

Faktum är att innan vi kunde förvärva vårt hus tittade vi på en del lantligt belägna fastigheter ett par mil in i Skåne. Vi fann väl förvisso en del intressanta objekt men det var alltid något som saknades; närheten till havet! Är man som jag uppväxt vid Öresund och som E uppväxt vid Skälderviken är man i det närmaste beroende av att kunna känna dess sälta. Halvsunkiga insjöar eller för den delen östkustens bräckta vatten, kan vara vackert men de saknar den fräschör som saltsjön förmedlar.

November.

Så här i slutet av november skulle man helst vilja falla i djup sömn och vakna i mars igen. Slippa mörkret, slippa kylan, slippa det årliga tillbedjandet av Mammon, slippa snöskottning, slippa frusna rör, slippa iskallt horisontellt regn, slippa ishala vägar. Bara vända sig om och somna om.

Lugn lördag i Svanshall.

Lördagsförmiddagen tillbringade vi i Svanshall, ett av Kullabygdens många små fiskelägen. Ett fiskeläge som förutom en del ursprunglig fiskarbebyggelse faktiskt kan ståta med både en fiskrestaurant och något så exotiskt som en aktiv yrkesfiskare.

Skälderviken låg som synes blank som en spegel.

Bord.

Vi fann ett bord på annons. Enligt uppgift av säljaren och tillika tillverkaren av bordet skulle det vara en replik av ett bord på Kulturens Östarp. Ja, minus stenskivan då. Gamla skånska allmogebord med stenskiva kommer sällan ut på marknaden och när de väl gör det betingar de oftast ohemula priser.

Detta bord har en vanlig standardträskiva som är svartmålad och shellackad. I övrigt är bordet fint snickrat och har en trevlig rotimitation, också den ett verk av säljarens hand. Tio stolar hörde till bordet och priset var rätt.

Säljaren och hans sambo bodde för övrigt i en liten skånelänga omgiven av färgglada cirkusvagnar och i stuan stod en rosa julgran. Nu skulle de inreda i en mer asketisk japansk stil och förtära måltiderna på golvet istället. Jag hade tyvärr inte med mig kameran vid köptillfället men här kan man i alla fall se några bilder jag tagit på Kulturens Östarp.

Skymning.

Mörkret sänker sig över världen därute. Inne råder ljuset.

Ved.

Puh...

Bergets mörka baksida.

Det är fredag igen och ryggsäcken är packad med mackor och nybryggt kaffe. Vi befinner oss på baksidan av ett disigt Kullaberg. Det är inte många människor ute och det vilar ett melankoliskt lugn över platsen. Duggregnet flyter ihop med diset så man inte vet när det ena slutar och det andra börjar. Man måste antagligen vara skåning eller engelsman för att gilla vädertypen.

Vid Ladarp på norrkanten av berget som stupar brant ner i Skälderviken finns det ett par gårdar som ligger alldeles magnifikt. Lagom undangömda men ändå med fantastisk utsikt mot Bjäre och Hallands Väderö. Något som tyvärr kanske inte riktigt framgår av dagens novembergrå bilder där horisonten försvinner i ett töcken.

Byggnaderna visar upp en provkarta på fasadmaterial och tekniker: tegel, lerkline, locklistpanel och korsvirke; vasstak och takpannor. Trots blandningen blir helhetsintrycket harmoniskt. Det här med att alla fasader på ett hus prompt skall se likadana ut är ett sånt där modernt påfund som jag har svårt att förstå.

Vi fortsätter uppför berget och kommer fram till nästa lilla pärla; arrendetorpet "Sven Backes" byggt cirka 1790. Huset figurerar en del i den gamla tv-serien Kullamannen .

Det tar inte lång tid innan vi sedan kommer upp till Himmelstorp . På gårdens norra sida där vi intar matsäcken ser man bland annat bakugnen och en enorm buxbom. Inga spår av Cylindrocladium buxicola så vitt vi kan se.

Vi är för övrigt inte heller långt från den plats där den Fatwa-dömde Lars Vilks spikat ihop sin Nimis .

Norton är såklart med och har stofferat sig i finaste stassen.

Viken.

En regnig söndagförmiddag i november kan man med fördel tillbringa i det gamla fiskeläget Viken. Bebyggelsen utgörs såväl av gamla fiskestugor uppförda i korsvirke och med stråtak såväl som av större kaptensvillor som minner om redartiden. Visst finns det även nyare kåkar och på första parkett längs kusten ligger som vanligt en rad anskrämliga skrytbyggen och skämmer utsikten. Dessa horrörer väljer vi att bortse ifrån och koncentrerar oss på det genuina byggnadsbeståndet istället. I Viken finns åtskilligt att se om man är intresserad av gammal skånsk byggnadstradition så vi får anledning att återkomma. Och så har de gott nybakat bröd på conditoriet! (Skånsk stavning.)

I garaget.

När novembermörkret omsluter oss som en sur, gammal filt är det skönt att kura inomhus. Ibland drar vi oss in i garaget som (just nu i alla fall) är inrymt i västra längan. Där bor en handfull engelska järn och där musicerar både E och jag då och då så garaget är ingen regelrätt, klassisk mancave. Det är mer som ett allaktivitetshus för två vuxna med barnasinnena i behåll.

Det här är ju ingen inredningsblogg, så det blir ingen shabby shit-romantik och inga blekvita interiörfoton med vit pärlspont och stråhattar hängande på väggarna. Bara medvetet osorterade snapshots från ett garage i ett korsvirkeshus någonstans på landet.

Björkeröd.

Det börjar nästan bli regel att vi packar in oss själva, hund, smörgåsar och nybryggt Zoègas i bilen på fredag eftermiddag och beger oss upp till Kullaberg. En regel som inte är svår att vänja sig vid. Denna gång hamnade vi vid Björkeröd. En gammal by som skonats från större exploatering trots sitt attraktiva läge på Kullabergs västra sida med utsikt över Öresund. Istället för fula och vidlyftiga glas-och betonglådor finns en hel del av de gamla arrendetorpen från 1800-talet kvar i det vackra landskapet.

Tankar i fåtöljen.

Den skånska regnperioden har inträtt och jag sitter i Chesterfieldfåtöljen och tänker att man skulle ha levt livet i rätt ordning.

1. Man skulle börja med att dö. Så vore det obehaget överstökat.
2. Sedan vaknar man upp på ett vårdhem där man känner sig bättre och bättre för varje dag.
3. Man blir piggare och smidigare och får flytta därifrån. Då kan man börja njuta av sin pension.
4. Efter att ha avnjutit ett antal år som pensionär är det dags att börja jobba. På första arbetsdagen får man en guldklocka.
5. Man arbetar sina 40 år tills man är ung nog att dra sig tillbaka.
6. Man dricker, festar, har sex, är ansvarslös och förbereder sig för barndomen.
7. Så börjar man skolan, leker hela dagarna och har inga förpliktelser.
8. Så var man baby. De sista nio månaderna  tillbringar man fridfullt flytande runt i lyx med både centralvärme och roomservice. Slutligen lämnar man den här världen i en orgasm.

In i dimman.

Idag råder det dimma hemmavid. Då talar jag denna gång inte om oljebemängd tvåtaktsdimma från motorsågen utan om vädermakternas egen kolloid.

Det är knappt man kan skönja Gunnestorps mölla i dimman. Möllan är en gammal holländare uppförd 1850. Den var i reguljär drift i drygt 100 år innan den slutade mala 1951. Idag förvaltas den av Kullens Hembygdsförening. Inte alla vet att det också spelats in film i möllan. Ett par scener togs här till kultserien Skånska mord med en diabolisk Ernst-Hugo Järegård i huvudrollen som Möllebrännaren Martin Svensson.

Vid Årnacken, inte långt från hamnen, ligger en gammal stenkross. Här tog man förr sten från strandmalen. Det kuriösa klocktornet ger nästan byggnaden prägel av ett kapell.

Dimman har nu lättat och övergått i dis.

Vid Häljaröds hamn hittar vi dessa korsvirkeshus. Det är verkligen en tröst för ett tigerhjärta att se de pietetsfullt renoverade husen. Det är gudskelov inte alla havsnära gamla hus som rivs eller förvanskas till oigenkännlighet.

 

 

Gräsänkling.

Vad gör man när ens kära hustru har begett sig till Old Blighty ett par dagar? Klackarna i taket? Rullar hatt? Glam och galejan? Nej, man kapar ved. Och man kapar ännu mer ved. Sedan spottar man ut motorsågens räliga tvåtaktsdimma ur munnen och fortsätter att kapa ved.