I orkanens öga.

Igår drog orkanen Simone in över Kullabygden. Sedan vi säkrat allt löst utomhus var det inte mer att göra än att sätta sig inomhus vid brasan och rida ut stormen. På morgonen idag kunde vi summera följderna av dess framfart. Vår stora poppel på hörnet av tomten hade lagt sig rakt över vägen. Rotvältan var enorm och hade dessutom lyft upp skåpet med anslutningen för inkommande elektricitet.

Vi fick hjälp av grannar som kom till undsättning med motorsågar och hjullastare så fort det börjat ljusna. Det är enorma tyngder och krafter i en välta av den här storleken. När stammarna kapats där de låg på vägen knakade det till och rotvältan reste sig plötsligt upp och hoppade tillbaka ner i hålet, om än lite snett. El-stolpen följde med ner och ställde sig också på plats.

I övrigt kom vi ganska lindrigt undan. En vindskiva på västra längan greps av plötslig frihetslängtan och gav sig iväg. En glasruta på växthusets tak lyftes upp av undertryck och landade i kryddlandet. Några mindre träd knäcktes också.

Nu skall det repareras staket och hus och det skall sågas ved. Motorsågen kommer att gå varm. Man blir inte utan sysslor de närmaste veckorna heller.

Verandan.

Vi hade länge funderat på om en glasveranda inte hade varit ett trevligt tillägg till huset. Vi åkte runt i nejden och spanade in alla befintliga verandor för inspiration. Vi sonderade begagnatmarknaden på gamla nedplockade glasverandor men alla befanns vara antingen för små eller på tok för dyra för vårt budgettänk. Efter mycket parlamenterande med oss själva beslöt vi oss för att göra en relativt enkel veranda med ordinära spröjsade kopplade fönster. Det medförde också att den blev fullt vinterbonad, ett faktum som vi inte heller var helt övertygade om initialt. Fullisolerade verandor blir gärna ganska klumpiga. Västfasaden där vi skulle förlägga verandan är också tämligen låg så det var viktigt att den inte blev för hög eller dominerande. Och någon ful pensionärskuvös à la Skånska Byggvaror ville vi definitivt inte ha!

Nu blev den som den blev och så här blev den:

Jag gjorde allt arbete själv; från grävning och gjutning av grund till sista vindskiva. Traditionell färgsättning med linoljefärg i kulörerna engelskt röd, guldockra och umbragrå. Pardörrarna kommer från Qnasarum. Förlåt, Qvesarum skall det vara! De kompletterades med ett gammalt posthornstrycke som vi fann på Kullabygdens Byggnadsvård. Arbetet med verandan innebar tyvärr också att jag offrade på altaret till hemmafixarnas gud. Det yttrade sig i att jag felparkerade en cirkelsåg i låret, vilket man inte bör göra. Det blev transport för undertecknad i Region Skånes regi och bötesbeloppet fastställdes på akuten till nio stygn.

Verandan har fönster åt väster, söder och norr och ger ett härligt ljusinsläpp som kontrast till skånelängans mer slutna karaktär. För tillfället håller den på att genomgå en metamorfos från bostadsrum till djungel. Dvs E håller på att bära in växter för vinterförvaring.

Möblemanget är för övrigt en gåva från en släkting till E. Vi tycker att det passade som den berömda handen i handsken. Den rosa klädseln hade kanske inte varit vårt förstaval men man skådar ju inte given häst i munnen.

 

 

 

De gamla vinbärsbuskarna hamnade tyvärr mitt framför pardörrarna så de skall flyttas vad det lider.
Jag misstänker att de kanske får stryka på foten då de är väldigt gamla och inte ger så mycket bär.

Strax tillbaka!

Djuren all naturen.

När man omger sig med ett smärre menageri behöver man aldrig känna sig ensam. Vid dagens promenad fick Norton och jag sällskap av huskatten Bamse på vår runda. Bamse är nio år gammal och en mycket personlig herre. Han började sitt liv som lägenhetskatt men vantrivdes med tillvaron. Hos oss acklimatiserade han sig snabbt efter den första chocken och förefaller trivas väl med livet på landet.

Norton lystrar som regel när man kallar men när en hare dyker upp blir frestelsen alltför stor och husses rop klingar ohörda. Han är snabb men haren är tack och lov snabbare. Vid det här laget har Bamse fått nog av ståhejet och lommar hemåt.

Jakten är över på ett par minuter och Norton återvänder med tungan hängande som en slips.

Middagsturen i de vackra höstfärgerna hemmavid avlöper sedan utan vidare incidenter.

 

 

Humle.

Humle (Humulus lupulus) är en art i familjen hampväxter.  Humle förekommer vild eller förvildad i lövlundar och bäckdälder i södra och mellersta Sverige, oftast i närheten av bebyggelse. Det är en flerårig, klättrande ört som kan bli 6–7 meter hög och kan växa 20 cm per dygn. Den här humlen var väl 10 cm när jag planterade den vid vår gamla telefonstolpe. Den förefaller som synes att trivas.

Till medicinskt bruk är humlen känd för sin sömngivande effekt. Den stimulerar aptiten och matspjälkningen. Det går bra att göra te på humle. Då tar man 2 matskedar humleblommor per tekopp kokhett vatten, låter det dra 10-15 minuter och dricker det varmt vid läggdags. Vill man öka den lugnande verkan kan man även blanda i lavendelrot och blad av citronmeliss. Man kan även stoppa torkade blommor i kudden för att hjälpa sömnen. Zzzzzzzzz...

Tankar vid en grind.

Den här grinden öppnar och stänger jag flera gånger varje dag, kanske tio gånger dagligen lite grovt uppskattat. Det skulle i så fall betyda att jag har öppnat och stängt den nästan 30 000 gånger sedan vi förvärvade huset 2005. Grinden är ännu ett av alla Blocket-fynd som med åren införlivats med vårt boende. Tidsmässigt bör den väl vara från åren kring sekelskiftet ungefär.

Både E och jag tycker att det är betydligt roligare att hitta gamla prylar än att bara knalla in i en affär och köpa någon nytillverkad replik. Det skall vara lite sport och inte allt för lätt. Här finns det klara paralleller mellan att hålla på med gamla hojar och med att hålla på med gamla kåkar. Jag vill helst göra så mycket som möjligt själv. För mig ligger det ett stort mått av egenvärde i att göra saker själv. Sedan finns det naturligtvis extremer åt båda håll. Det finns de hojbyggare som gräver upp bauxit ur marken för att därefter själv tillverka aluminiumdelar. Å andra sidan finns det de som inte ens vet var tändstiften sitter och som kör omkring med prislapparna hängande på både hoj och skinnställ. Det finns de husbyggare som gräver upp kalksten ur jorden, murar upp en kalkugn för att sedan bränna sin egen kalk. Å andra sidan finns det de husägare som får panik och ringer rörmokaren när en kranpackning gått sönder.

Ett tag funderade jag ganska mycket på varför jag prompt vill göra så mycket som möjligt själv. Någon riktigt plausibel förklaring kom jag väl aldrig fram till trots att hypoteserna var legio. Nuförtiden har jag ett mer lakoniskt förhållningssätt till de där funderingarna och nöjer mig med att konstatera fakta. Istället öppnar jag den där grinden och går in och tar en kopp kaffe.

Brittsommar.

Det råder alldeles underbart brittsommarväder med en temperatur på behagliga 17 grader. Brittsommar måste ju innebära att man skall lufta en av sina engelsmän!? Till livet på landet hör ju som alla vet ett levande motorintresse och i mitt fall yttrar sig det motorintresset i att jag drabbades av den obotliga engelska sjukan för 20 år sedan.

Det blev en sväng på café-racern som jag byggt på en Norton Dominator från 1960. Den har nyss fått en nyrenoverad 650-motor från 1968 (Samma fina vintage-årgång som undertecknad) mellan rambenen. Vissa barnsjukdomar återstår fortfarande och utsortering pågår.

Brittsommar är angenämt. Rulla Britannia!

Morsö-kaminen.

Ibland ser man annonser med ting man inte visste att man behövde. Morsö-kaminen var ett sådant ting och då den dessutom fanns alldeles nästgårds i Viken behövde vi inte lång betänketid. Den skulle hem!

Kaminen plockades ner i alla sina beståndsdelar och E tog på sig huvudansvaret för återuppbyggnaden. Nya eldfasta tegelstenar murades i eldstaden och alla gjutdelar kittades noggrant ihop och svärtades. Själv murade jag en vägg, grävde ett hål, gjöt ett fundament och lade gamla tegelstenar som golv. På bilden nedan ses kaminpusslet halvvägs mot fullbordan.

Kaminen har både kokplatta och värmehållningsskåp. Vid kontakt med Morsö-muséet i Danmark kunde man berätta att den fanns i priskuranten mellan 1896 och 1913. De tyckte att det var en riktig "prakt-pejs" som vi skulle vara mycket rädda om då inte många fanns kvar. Det lovade vi naturligtvis och nu står den där i all sin prakt.

Nu återstår bara att mura en skorsten på andra sidan väggen. Jag har inte bestämt mig för om jag skall mura med tegel och putsa insidan, mura med tegel och sätta in ett rör eller ta den enkla (men dyrare) genvägen och stapla Isokern-element. Ovan nock skall det under alla omständligheter vara en traditionell skånsk 1800-talsskorsten i tegel med vackra utkragningar. Man lär inte bli sysslolös i framtiden heller.

Fredag eftermiddag.

En av de avgörande orsakerna till att man bor och verkar på landsbygden är friheten. Vi har inga grannar att störa eller störas av. Vi har ett boende som i stort sett är betalt vilket ger oss större frihet att disponera vår tid som vi vill än om vi hade suttit i ett medelklassreservat med mångmiljonlån på en putsad frigolitlåda med tillhörande obligatorisk vit Audi eller svart BMW. Det är skönt att kunna stå relativt stillsamt bredvid och se hur hamsterhjulet snurrar allt fortare.

Fredag eftermiddag, som sagt. Solen skiner och luften är hög. Det är en underbar hösteftermiddag. Vi brygger en termos kaffe och brer några goda smörgåsar. Vi tar bilen upp till Kullaberg. Denna gång hamnar vi på framsidan av horsten som badar i sol. Vi beger oss in i bokskogen och dess skira skuggspel.

 På sydvästslänten kan Norton sträcka ut över nejden med ett glittrande Öresund som fond. Under tiden slår sig husse och matte ner i det solvarma gräset och avnjuter den medhavda matsäcken.

 

Utsikten över Öresund, kusten och Danmark är formidabel. Man ser utan vidare ända till Kronborg i Helsingör tre mil söderut.

 

 

 





 

Hade det inte varit för att hunden något rastlöst pockar på uppmärksamhet hade vi utan tvekan tagit en tupplur i gräset efter kaffet. Nåja, vi packar ihop, reser oss och vandrar vidare upp mot skogen där vi passerar Himmelstorp, en gammal arrendegård under Krapperups slott. Hela gården brann 1736 och de nuvarande byggnaderna är huvudsakligen från början av 1800-talet. Nu är gården byggnadsminne och förvaltas pietetsfullt av Kullens Hembygdsförening.

 

Höst i trädgården.

Även om trädgården främst är E´s skötebarn är jag inte ointresserad av den. Trädgårdsintresset liksom smyger sig på en och utan att man anar vad som egentligen hände ertappar man sig själv med att sitta och bildgoogla allmogeträdgårdar och pergolor.

Vi har väl ingen utpräglad historiskt korrekt allmogeträdgård eller skånsk have men vi väljer gärna traditionella torpväxter och undviker helst alltför exotiska inslag.

Till en av trädgårdens största förtjänster hör att den frikostigt delar med sig av goda ting som går att äta. Kryddlandet är definitivt en favorit.

Just nu står trädgården mustigt färgsprakande som ett sista kalejdoskopiskt skådespel innan den jämngrå skånska regnperioden tar vid.

Kullaberg.

Dagen bjuder inte på idealiskt fotoväder så jag visar några bilder från lördagen som var en närapå perfekt dag ur höstväderavseende.

Vi rör oss mycket i naturen och ställer mer än gärna in siktet på Kullaberg som ligger inpå knutarna. Denna dag rörde vi oss på norra sidan av berget. Lite undangömt, inte långt från Skäret, ligger den lilla hamnen Bökebäck.

Norton är alltid lika förväntansfull när han märker att vi börjar göra oss redo. Man skall inte låta sig förledas av det lugna och till synes lite begrundande anletet på bilden nedan. När han hör oss säga något av de magiska orden "ut" eller "bilen" transformeras han omedelbart till en energiskt studsande vitamininjektion i päls som inte riktigt vet hur han skall kanalisera all energi.

Sommarprojekt.

Två av sommarens avbockade projekt syns på bilden nedan; flaggstången och det stensatta väggpartiet.

Flaggstångsfästet har gapat sorgligt tomt sedan en storm knäckte vår halvsekelgamla flaggstång för ett par år sedan. I somras blev vi äntligen med flaggstång igen. Att sätta upp en ordinär glasfiberpinne framför huset ingick inte i konceptet. Det skulle kännas lika naturligt som...tja, att ta på sig neonfärgade foppatofflor till finkostymen kanske. Nej, trä skall det vara!

Den nästan elva meter långa stången behandlades med åtskilliga strykningar av terpentin och linolja. Exakt hur många gånger minns jag inte. Processen är fortfarande höljd i ett aromatiskt, dimmigt dunkel. Resningen blev också ett smärre äventyr för en nervös E.

En båtpollare att angöra linan i blev avsevärt trevligare än den sladdriga plastknap flaggstångsleverantören tyckte att man skall montera.

Väggarummet där jag nu murat upp stenar utgjorde en gång utsidan på husets ursprungliga bakugn. Denna revs tyvärr under 1950-talet. Väggarummet murade man sedan upp med tegel och ett par  simpla tvåtumsreglar. Jag har länge gått och tänkt att det skulle vara trevligt att mura upp facket med gråstenar igen men andra tvångsstyrda projekt har prioriterats. Men i somras var det  sluttänkt! En vacker julidag drog jag resolut släggan i väggen och då fanns det ingen återvändo.

Stenarna hämtade jag på grannarnas stenhögar. De största vägde nog en bit över 100 kg. Fler än en har frågat hur f-n jag fick dem på plats. Med en stark rygg och tjurskallighet som fadersarv gick det. Sedan fogarna kalkstrukits rätade jag ut min lekamen och sköljde ner murbruksdammet med en välförtjänt kall pilsner.

Den dagliga middagspromenaden.

 

Sedan två år tillbaka hör det till den dagliga rutinen att ta en middagspromenad med vår gårdvar; den alerta Skåneterriern Norton. Allt som oftast exekveras denna promenad i reviret hemmavid.

 

Omgivningarna äger en sorts anspråkslös skönhet. Inga dramatiska vyer som tar andan ur en, snarare en enkelhet som gör det lätt att andas.

Den lilla ån avvattnar lejonparten av Kullabygden. Vill man vara riktigt äventyrlig går det att paddla hela vägen ut till Skälderviken.

Väl hemma igen möts man av de här två befjädrade galenpannorna. Det närmar sig förvisso Mårten gås men dessa fjäderfän har mot alla odds hittills överlevt grytan. Den ilskna gåskarlen är Nortons designerade ärkefiende. Kombattanterna måste hållas åtskilda annars är det överhängande risk att det yr både stjärtfjädrar och päls i luften.