Morden i Midsomer.

Alldeles vid skogsbrynet på Kullabergs sydvästsluttning, inte långt från Himmelstorp, ligger detta vackra hus. Solhaga tror jag bestämt att platsen kallas.

Stilen kan väl karaktäriseras som någon slags nationalromantisk Skåne-flirt eller kanske som engelsk cottage-stil. Den stråtakstäckta korsvirkesbyggnaden och dess pastorala omgivning skulle ha gjort sig alldeles utmärkt som fond i ett avsnitt av Morden i Midsomer. Föreställ er mordoffret liggande på golvet i huset dekapiterad av något exotiskt tillhygge. Kanske ett eggverktyg för kastration av jakar i Yttre Långbortistan eller dylikt. Mördaren har naturligtvis inte något så trivialt som monetära eller sexuella bevekelsegrunder för sitt bestialiska brott. Nej, skall vi hitta gärningsmannen krävs det nog något mer långsökt med tanke på hur det plägar vara i ovannämnda tv-serie. Det handlar antagligen om någon förfördelad individ i ett sektliknande sällskap som sammanstrålar på Kullaberg vid fullmåne vart sjunde år för att offra till Palnatoke vid domarringen som finns i närheten.

Jepp, så talar en hedning i juletid.

Lillejulafton.

Det är lillejulafton och vi tar en eftermiddagspromenad i våtmarkerna hemmavid som för tillfället lever upp till sitt namn.

Bara vind, vatten och solsken. Det är nästan så att vädret inbjuder till att rulla ut en hoj ur garaget och ta en liten sväng. Fast med tanke på alla sönderstressade, irrationella julgalningar där ute i trafiken, så här dagen innan julafton, säger min självbevarelsedrift åt mig att skrinlägga den tanken. Jag tror att vi går hem, tänder en brasa och kanske korkar upp en julöl istället.

Årets mörkaste dag.

Idag vänder det! November och december har jag upplevt som osedvanligt smärtfria i år. Kanske beror det på den generösa sommaren som i det längsta vägrade att släppa taget. Och på den påföljande milda hösten som bjöd på dagar med nästintill sommarvärme.

Överhuvudtaget upplever man årstidsskiftningarna mycket intensivare här på landet än inne i staden. Vintrarna blir förstås djävligare och måste fördrivas med många varma brasor och diverse eskapism men belöningen när våren väl kommer känns desto större. Mellan den förste april och den siste oktober tror jag faktiskt inte att jag vill befinna mig på någon annan plats!

Nu gläds jag i alla fall åt barmark och åt att få slippa kyla, is, frost och snöelände. Som vanligt blir det dagliga exkursioner med Norton i nejden.

Vi har bland annat begivit oss till Skäret där vi raskt passerade de båda turistfällorna Flickorna Lundgren och Rut på Skäret. Istället sökte vi oss ner till havet.

Nere i det lilla fiskeläget ligger 1800-tals bebyggelsen på rad. Till höger utanför bild har det uppförts en ny kåk med exotiska träslag och stora glaspartier. Denna horrör beskar jag bort. Man önskar att processen var lika enkel att utföra i verkligheten.

En sväng upp på ett vintergrönt Kullaberg har det också blivit.

Ett gammalt hus.

Det finns ett vackert beläget korsvirkeshus inte långt hemifrån som jag har haft anledning att besöka ofta de senaste åren. Tillbyggnaden till vänster är byggd med gammalt tegel och ektimra som fanns på platsen. Tillsammans med kalkbruk och Falu rödfärg ger det en omedelbar patina som gör att det smälter ihop med fastigheten. Många, kanske främst arkitekter, förfäktar annars idén att tillbyggnader skall byggas modernt så att de är tydligt urskiljbara som just tillbyggnader. De menar att det är ärligare. Ärligare? Själv tycker jag att det är brutalt att hänga på en modern glas- och betongkonstruktion i en annars väl sammanhållen miljö. Och det finns inget som blir omodernt så snabbt som det som just varit modernt.

Julstämning.

Ordningen är återställd. Efter blott en dag med snö kan man åter skåda barmark. Precis som det skall vara på denna breddgrad.

E har pyntat vårdträdet på gården med en ljusslinga. Själv har jag inga större känslor för julen. Jag bekänner mig varken till den blide snickarsonen eller till Walt Disney. Jag åker inte till de Mammons tempel omsatta i glas och betong som resten av västvärlden tycks omhulda som vore de katedraler. Inte ens under pistolhot skulle jag bege mig dit veckorna innan jul.

Nåväl, jag kan väl trots allt medge att ljusslingan gör sig rätt bra där den sprider sitt hemtrevliga sken i mörkret. Det är ju inga kulörta pyntexcesser à la Chevy Chase i Ett päron till farsa firar jul som riskerar att överbelasta det lokala elnätet. Och är E glad så är jag glad.

Vasahamn.

Nu har Sven lugnat ner sig. Konsekvenserna av stormen inskränkte sig till en förrymd glasruta på växthuset och till omkullvälta soptunnor.

Den hårda nordvästvinden har tryckt in mängder av vatten i Görslövsån som följaktligen svämmat över sina bräddar. Vår väg kallas ibland Vasavägen och översvämningsmarkerna kring ån för Vasarna. Detta har etymologiskt inget med den gamla Vasaätten att göra utan kan helt enkelt härledas till ordet "vass". Platsen där vägen idag korsar ån kallades förr Vasahamn. Ån var tidigare seglingsbar hit och så sent som på 1800-talet kunde man se rester efter en äldre hamnanläggning.

Lördagspromenaden gick således ut till Vasarna. Det har kommit ett par centimeter snö och det blåser fortfarande en frisk nordvästvind. Jag är ingen vän av snö och kyla och föredrar definitivt traditionell skånsk vinter med fem plusgrader och duggregn framför den isande nordanvinden. (Som känns kall vilket håll den än kommer ifrån.) Jag medger dock mer än gärna att dagens väder gör sig bra genom kameralinsen. Och Norton är väldigt förtjust i snö. E tyckte att det var särskilt roligt att se hans otyglade igenkänningsglädje när han kom ut på morgonen och upptäckte att det låg lite snö på gårdsplanen.

Det som för bara ett par dagar sedan var gröna fält har nu genomgått en metamorfos till insjöar med små vågor och allt.

Till morgondagen utlovas regn igen så då skall väl ordningen vara återställd rent vädermässigt.

I väntan på Sven.

Efter att ha hämtat sig från stormen Simone väntar vi nu på att stormen Sven skall anlända under morgondagen. Man utlovar både orkanbyar och snöblandat regn. Och från avdelningen för onödigt vetande rapporteras det förresten att det finns 33 personer i Sverige som heter Sven Storm.

Under tiden kan man ju drömma sig tillbaka till den fina gångna sommaren med en bild från en mc-tur på Bjäre. Trajjan poserar här vid den gamla macken i Margretetorp. Husse sträcker på benen i solskenet.

Och när vi ändå är inne på mack-temat passar jag på att lägga upp en bild jag tog tidigare i höstas. Här ser vi den gamla tjugotals Standard Oil/Pratts-macken i Möllehässle på vägen ut till Mölle.

 



Svedberga kulle.

Idag drog vi några kilometer inåt land istället för att röra oss mot kusten. Vi hamnade vid naturreservatet Svedberga kulle som reser sig 50 meter över det i övrigt flacka odlingslandskapet. Naturreservatet bjuder på vackra stigar genom huvudsakligen bok- och ekskog.

Vid kullens sydöstra hörn kommer vi fram till godset som gett kullen sitt namn.

Som ett kuriosum kan man nämna att godset ägdes av en viss Jan Stenbeck när det begav sig. Allmogen vet berätta om hur kändisar flögs in med helikopter till de vidlyftiga fester som anordnades på ägorna.

Fastigheten är förresten till salu om man nu till äventyrs skulle ha 120 miljoner som ligger och bränner i fickorna.

Vid havet.

Havet har många ansikten. Idag blåser det friskt, luften är krispig och Skälderviken reflekterar ljuset nästan som på våren. En promenad vid havet är nästan alltid vederkvickande. Norton tycker också om att sträcka ut i blåsten.

Faktum är att innan vi kunde förvärva vårt hus tittade vi på en del lantligt belägna fastigheter ett par mil in i Skåne. Vi fann väl förvisso en del intressanta objekt men det var alltid något som saknades; närheten till havet! Är man som jag uppväxt vid Öresund och som E uppväxt vid Skälderviken är man i det närmaste beroende av att kunna känna dess sälta. Halvsunkiga insjöar eller för den delen östkustens bräckta vatten, kan vara vackert men de saknar den fräschör som saltsjön förmedlar.

November.

Så här i slutet av november skulle man helst vilja falla i djup sömn och vakna i mars igen. Slippa mörkret, slippa kylan, slippa det årliga tillbedjandet av Mammon, slippa snöskottning, slippa frusna rör, slippa iskallt horisontellt regn, slippa ishala vägar. Bara vända sig om och somna om.

Lugn lördag i Svanshall.

Lördagsförmiddagen tillbringade vi i Svanshall, ett av Kullabygdens många små fiskelägen. Ett fiskeläge som förutom en del ursprunglig fiskarbebyggelse faktiskt kan ståta med både en fiskrestaurant och något så exotiskt som en aktiv yrkesfiskare.

Skälderviken låg som synes blank som en spegel.

Bord.

Vi fann ett bord på annons. Enligt uppgift av säljaren och tillika tillverkaren av bordet skulle det vara en replik av ett bord på Kulturens Östarp. Ja, minus stenskivan då. Gamla skånska allmogebord med stenskiva kommer sällan ut på marknaden och när de väl gör det betingar de oftast ohemula priser.

Detta bord har en vanlig standardträskiva som är svartmålad och shellackad. I övrigt är bordet fint snickrat och har en trevlig rotimitation, också den ett verk av säljarens hand. Tio stolar hörde till bordet och priset var rätt.

Säljaren och hans sambo bodde för övrigt i en liten skånelänga omgiven av färgglada cirkusvagnar och i stuan stod en rosa julgran. Nu skulle de inreda i en mer asketisk japansk stil och förtära måltiderna på golvet istället. Jag hade tyvärr inte med mig kameran vid köptillfället men här kan man i alla fall se några bilder jag tagit på Kulturens Östarp.

Skymning.

Mörkret sänker sig över världen därute. Inne råder ljuset.

Ved.

Puh...

Bergets mörka baksida.

Det är fredag igen och ryggsäcken är packad med mackor och nybryggt kaffe. Vi befinner oss på baksidan av ett disigt Kullaberg. Det är inte många människor ute och det vilar ett melankoliskt lugn över platsen. Duggregnet flyter ihop med diset så man inte vet när det ena slutar och det andra börjar. Man måste antagligen vara skåning eller engelsman för att gilla vädertypen.

Vid Ladarp på norrkanten av berget som stupar brant ner i Skälderviken finns det ett par gårdar som ligger alldeles magnifikt. Lagom undangömda men ändå med fantastisk utsikt mot Bjäre och Hallands Väderö. Något som tyvärr kanske inte riktigt framgår av dagens novembergrå bilder där horisonten försvinner i ett töcken.

Byggnaderna visar upp en provkarta på fasadmaterial och tekniker: tegel, lerkline, locklistpanel och korsvirke; vasstak och takpannor. Trots blandningen blir helhetsintrycket harmoniskt. Det här med att alla fasader på ett hus prompt skall se likadana ut är ett sånt där modernt påfund som jag har svårt att förstå.

Vi fortsätter uppför berget och kommer fram till nästa lilla pärla; arrendetorpet "Sven Backes" byggt cirka 1790. Huset figurerar en del i den gamla tv-serien Kullamannen .

Det tar inte lång tid innan vi sedan kommer upp till Himmelstorp . På gårdens norra sida där vi intar matsäcken ser man bland annat bakugnen och en enorm buxbom. Inga spår av Cylindrocladium buxicola så vitt vi kan se.

Vi är för övrigt inte heller långt från den plats där den Fatwa-dömde Lars Vilks spikat ihop sin Nimis .

Norton är såklart med och har stofferat sig i finaste stassen.

Viken.

En regnig söndagförmiddag i november kan man med fördel tillbringa i det gamla fiskeläget Viken. Bebyggelsen utgörs såväl av gamla fiskestugor uppförda i korsvirke och med stråtak såväl som av större kaptensvillor som minner om redartiden. Visst finns det även nyare kåkar och på första parkett längs kusten ligger som vanligt en rad anskrämliga skrytbyggen och skämmer utsikten. Dessa horrörer väljer vi att bortse ifrån och koncentrerar oss på det genuina byggnadsbeståndet istället. I Viken finns åtskilligt att se om man är intresserad av gammal skånsk byggnadstradition så vi får anledning att återkomma. Och så har de gott nybakat bröd på conditoriet! (Skånsk stavning.)

I garaget.

När novembermörkret omsluter oss som en sur, gammal filt är det skönt att kura inomhus. Ibland drar vi oss in i garaget som (just nu i alla fall) är inrymt i västra längan. Där bor en handfull engelska järn och där musicerar både E och jag då och då så garaget är ingen regelrätt, klassisk mancave. Det är mer som ett allaktivitetshus för två vuxna med barnasinnena i behåll.

Det här är ju ingen inredningsblogg, så det blir ingen shabby shit-romantik och inga blekvita interiörfoton med vit pärlspont och stråhattar hängande på väggarna. Bara medvetet osorterade snapshots från ett garage i ett korsvirkeshus någonstans på landet.